Att träffa utbytesstudenterna igen

Jag lovar mig själv alltid att den här gången ska jag gå och lägga mig tidigare. Den här gången, den här gången. Natten innan camp var inte annorlunda, satt uppe alldeles för länge och tittade först på tv för att sen läsa en bok. Vilket gjorde början av camp lite till en pina. Först gå upp och allt det där och sen vara på Tokyo station väntandes på att alla skulle ankomma. När ska jag lära mig?

I början var det lite sådär små awkward att träffa folk igen. Den först som anlände var en kille från Norge och i början stod man liksom där och glodde lite på varandra, sa ingenting. Men långsamt hittade man något att prata om och fick upp konversationen som sen tog mer fart när den andra norska killen kom.
Det var lite av en konstig känsla i början att vara med så många andra utlänningar igen. För även om det finns halvisar på skolan har jag inte kontakt med dem och de beter sig ändå som Japaner. Vilket bara lämnar kvar ALT:n på skolan, lärare med engelska som modersmål, men hon är ju vuxen och kommer från Karibien så det blir inte allt för stor connection där.
Men den konstiga känslan gick över och blev istället glädje över att träffa lite folk som är mer som dig själv än vad Japaner är. Speciellt skandinaver, när vi kom till hotellet och hade ett möte innan maten så sa de att vi skulle blanda oss och inte dela upp oss i grupper där vi bara prata våra modersmål. Så rabbla de upp exempel och tittade menande på oss svenskar när de sa ingen svenska grupp. Tror det snackades långt mer svenska och norska än andra språk, bortsett från japanska och engelska då.

Vi åt lunch på hotellet, gyudon, sen bar det av mot Tokyo Edo Museum där min personliga åsikt är att vi fick alldeles för mycket tid. Var inte ett så speciellt intressant museum bortsett från att byggnaden den är i är konstruerad högt upp i luften och ser ut som att ett rymdskepp från stargate har landat på fyra stora pelare.

När vi äntligen var klara med museet så åkte vi iväg mot Odaiba, tog låång tid.
Först vanligt tåg och sen monorail.

Veronica approves of monorail doors.

Monorail stationer har dessa rätt intressanta glassväggar med tillhörande dörrar som öppnas när tågen anländer. På Okinawa har vi något liknande men inte lika... vackert om man kan sätta den benämningen. 

I Odaiba så fanns det ingen fastställd plan utan vi fick instruktionerna, den här tiden ska vi vara tillbaka och se till att ingen blir själv. Så då var vi på egen hand. Dags för att leka runt i Tokyo ~ :D
Och ja, leka, det är nämligen så Japanerna säger när man "spenderar trevlig tid med andra människor" för att citera mitt lexikon i iPoden. Asobu - leka. "Vad gjorde du i helgen?" "Jag lekte med några kompisar" är hur Japanerna skulle uttrycka sig istället för att säga "jag var med kompisar".

 Utsikten från monorail tåget.

Så då lekte vi runt lite och tog några bilder. Jag och Veronica sprang iväg för att fota frihetsgudinnan medan de andra i gruppen stod nånstans långt bort.

Vi tar några bilder och springer sen tillbaka.
Poff de var borta, vi hade tappat bort gruppen. Och numret till någon av dem hade vi inte utan bara mailen. Så det var bara att skicka iväg ett mail, vandra runt lite i Odaibas galleria och vänta på svar.
Tillslut efter vi fått numret till en så hittade vi de andra.
Resten av tiden spenderades med att äta och sen springa och leta efter ett gamecenter där vi kunde ta purikura. Det fanns typ ett gamecenter men då skulle man betala någon jätte dyr inträdes avgift för att sen betala för sakerna inne också. Ovärt D:<
Vi tog purikura tillslut dock och efter det fanns det typ knappt någon tid kvar. Sista saken vi då gjorde var att gå till Starbucks där jag för första gången hittade en vettig äppelpaj. Totally glorious~ (Óv Ó)

Men som sagt, tiden där var över och vi åkte tillbaka till hotellet. Det betyder ju dock inte att man var tråkig och gick och sov på en gång. Utan vi stannade uppe till klockan 2 på natten, vi blev tillsagda att dämpa oss vilket funkade i någon minut och sen var ljudnivån som innan. Självklart så gick en del å la sig då och då och tillslut var vi en liten grupp som tillslut var tvungna att sova. Nästa utflykt skulle börja klockan 9 samma dag och många av oss gick upp 2 timmar innan vilket gav oss få som fortfarande var uppe dryga 5 timmar att sova på >.<. Det är så synd att man måste sova...det var så himla kul att sitta där i några timmar och bara prata. Aja fanns ju en till kväll.