Kume-Jima

Plockar upp vid där jag slutade att berätta om mina äventyr i Japan. Lördagen den 9 juni så åkte jag med vFamiljen ut till ön Kume som jag till och med innan jag kom till Japan ville besöka. För direkt när jag fick reda på att jag skulle till Okinawa så kollade jag upp allt om hela prefekturet och jag fastnade för den här ön av någon anledningen. Och det var bra det för det var en väldigt vacker ö.
Hoppas bilderna kan göra den lite rättvisa.

På dagen

Idag är det den 30 augusti 2012. Det är exakt på dagen 1 år sen som jag stod på flygplatsen i Stockholm och sa mina hejdå:n till familj och några vänner. 1 år sen drömmen jag haft i 3 år gick i uppfyllelse. Bloggen kom lite i skymundan av någon anledning nu under sommarlovet, fy på mig, det bara blev så. Men jag är helt inställd på att jag ska avsluta den! Då är det väl rätt passande också att skriva ett nytt inlägg på 1års dagen efter en lång tid av tystnad? 1 år sen jag åkte till Japan, 2 månader sen jag kom hem. Tiden har bara flugit iväg.

Woop Woop Gangnam Style

Imorgon är det Närcon som gäller :D och som man har längtan efter att komma tillbaka till något som är lite "Japan". Till och med min kropp sa emot det här med att komma tillbaka till Sverige haha.
Veckan efter jag kom hem och dagen innan min födelsedag så drog jag på mig världens förkylning som har hållit i sig i lite mer än 2 veckor nu. Fortfarande snuvig!
Men Närcon ska bli awesome, kommer springa omkring i skoluniform en dag och sen kyudo kläderna en annan dag. Älskar hakama, så kul att springa omkring med ^^.
Vad mer...fanns typ massor av saker jag ville ta upp om post exchange livet typ...
Aja hittar det väl senare och då skriver jag om det. Så för tillfället säger byebye~


Juuuste, måste ju nämna att titeln tillhör ju Närcons officiela k-pop låt!
Det var allt!

Jag är hemma

Det känns väldigt konstigt. Jag kan prata med personal utan att oroa mig för att jag kommer bli missförstod, läsa allt, betala med kronor och inte ett riskorn som långt ögat når för det mesta.
Det är inte nödvändigtvis dåligt... men det är inte bra för den delen heller om man säger så.
Det känns som att jag bara har varit borta i några veckor eller så, inte 10 månader. hmm det känns tomt, som att utbytet har varit i ett annat liv och jag nu vaknat upp till det riktigt... det känns fel.
Men det har ju hänt, jag har mina japanska vänner på facebook och jag kommunicerar med dem på Line så...det är verkligt. Nu blir det att ta det lugnt i en vecka, ska till Sundsvall och fira födelsedag, sen så ska jag lägga upp alla bilder, filmer och inlägg som jag vill skriva.
Kämpa

De oundvikabara avskedena

De är gjort. Allt är avslutat och det finns inga lösa trådar kvar nu. Jag har sagt nästan alla mina farväl, finns bara att säga adjö till vFamiljen imorgon sen så allt klart.

*Suckar* Talet inför klassen och folk från förra klassen samt andra personer gick väl okej. Blev så jävla nervös och var tvungen att hålla kontrollen över mig sjä'lv så jag glömde allt jag tränat på.
Var tvungen att titta ner i papperna hela tiden känns det som...
Det är verkligen över. Jag kommer aldrig sätta min fot på Futenma High Schools mark igen som en student. Aldrig köpa något från skolkiosken igen. Aldrig spela handboll med klubben igen. Aldrig ta bakvägen in i klassrummet igen. Aldrig sitta vid min bänk på min stol. Aldrig sitta i klassrummet innan AC:n blivit påslagen och klaga över hur varmt det är medan jag sitter och viftar med min uchiwa för att kyla ner mig själv. Aldrig äta en obento igen, även om de kanske inte är speciellt goda så jah, aldrig igen. Aldrig vända mig om innan homeroom och sitta o snacka med Kirisa när man egentligen ska plugga. Det är så himla mycket som aldrig kommer igen och det suger. Det suger så himla hårt men det är ju något som var oundvikligt från första början. Jag visste att den här dagen skulle komma, när jag tillslut var tvungen att packa ihop alla min saker och åka hem.

Det är över...mitt utbytesår är över, fan va snabbt det gick. Ni vet, det här har varit mitt mål i livet som 4 år tillbaka. Sommaren 2008 bestämde jag mig. Jag ska åka till Japan som en utbytesstudent och uppleva Japan. Och det har jag gjort nu! Jag har bott här i snart exakt 10 månader. Jag kan hålla en vanlig oformell konversation utan problem och så. Jag känner mig nöjd över vad jag åstadkommit.
Visst kunde kanske ha pluggat mer och kommit ännu längre i mina Japanska kunskaper men det är ju bara jobbigt :/ Har jag något jag ångrar? Något som jag kunde ha gjort bättre? Nej, jag är helt fullkomligt ångerfri, allt har gått som det borde ha gått, det har varit perfekt. Om vi bortser från vFamiljerna hehe. Med det så återvänder jag till Sverige med minnen för livet, vänner för en lång tid framåt (förhoppningsvis) och ett leende på läpparna. Jag tog mig till Japan, lyckades skapa ett liv här och uppfyllde min dröm. Det här blir det sista inlägget jag skriver medan jag fortfarande är i Japan.
Det betyder däremot inte att bloggen är slut. Jag har fortfarande saker att berätta om, utvärdering och massor av bilder som jag vill att ni ska få se.
Med det sagt så avslutar jag nu mitt sista inlägget härifrån Japan.

Vill ni se?

Jag har tänkt lite, varför inte göra lite fler videos nu när jag ändå gjort en. Visst jag har inte mycket tid men varför inte fånga lite saker på film så ni kan få se lite om hur jag har det här, eller hade det.
Tror inte precis att jag har tiden eller är villig att lägga ner den tiden att sätta ihop videorna medan jag är här, eller att datorn jag sitter på klarar av det. I vilket fall så har jag material till runt 3-4 videor.
En om när jag var på Kume-jima. En från förra klassträffen.
Men den kanske mest intressanta och roligaste videon filmade jag idag. Jag tog nämligen med mig kameran till skolan och filmade från att jag gick till bussen, klev av och gick till klassrummet. I klassrummet filmade jag, eller Rorina som snodde kameran ifrån mig, lite olika saker som pågick innan homeroom började. Men som sagt de kommer nog efter jag har kommit hem. Så bloggen fortsätter ändå efter jag är hemma! Kommer pumpa ut bilder och skriva min tankar på hur det är att vara hemma, hur det egentligen var att vara i Japan, hur jag tänkte innan och hur jag tänker nu. Motsvarade mina förväntningar verkligheten och så, ni förstår. Så jag hoppas ni kommer fortsätta läsa även om jag kommit tillbaka till den kanske inte allt så spännande norden!

Och vi sjöng iväg dagen

Vi finns det egentligen att skriva. Jag, Kirisa och Takuya från klassen och sen lite folk från andra gymnasium samlades på Round 1 för att karaokea. Och vilka är dessa andra och hur känner jag till dem? Det var K-Pop gruppen som samlades! Eller åtminstonde en del av den, alla kunde inte komma.
Blev då att sjunga lite standard engelska sånger och sen försöka mig på att sjunga japanska låtar. Går fortfarande sådär. Ibland råkar jag hoppa över något tecken eller så läser jag den fel för att det går så snabbt och då går det slint så jag tappar bort mig ^^
Men det är kul och det är det som räknas. Vi började runt 1 och höll på ända tills 8 (!) på kvällen! Efter kanske kl5 blev jag väldigt trött så vet ni vad jag gjorde då? Somnade. Jag bara lutade mig bakåt och slocknade ett tag. Var däremot inte ensam om det, var några av tjejerna senare som kröp ihop till typ en boll och somnade.

Och jag ser ju himla engagerad ut...uhum. Jo men jag satt och kollade igenom min musik efter någon låt som jag ville sjunga.

Savior of the day

I måndags den här veckan fick vi sluta mycket tidigare än vanligt. Det var nämligen så att en tyfon svepte över öarna här borta så då under lunchen ropade de efter alla klassrepresentanter till ett möte som sen kom och sen annonserades det att vi fick gå hem efter kl 13.30. Och alla klubbaktiviteter var förbjudna. Fatta vad alla skrek av lycka! Att gå hem så tidigt är ju något som aldrig händer dem!

Någon gång förra veckan verkar 2 från förra klassen som nu finns i den nuvarande ha fått tanken att de ska göra något åt mig nu när jag snart åker hem. De är inte så diskreta precis. De sitter liksom precis bredvid mig och jag har liksom typ ändå. Inte allt så jag vet exakt. Men jag har hört och sett tillräckligt för att förstå att något är på gång. Folk har liksom suttit med lappar i klassen som de skrivit på men jag har inte fått någon, de har samlat ihop pengar utom från mig. Så något är allt på gång. Gulligt :)

Iförrgår var en väldigt bra och dålig dag... Vid lunchen så kom jag att tänka på det man absolut inte ska tänka på. Nu är det 3 gånger till som jag kommer sitta i det här klassrummet och äta bento, 4 gånger till att komma till skolan, sitta på den stolen, säga "ohayou" till kompisarna, snacka med Kirisa innan homeroom då man egentligen ska plugga, gå till skolans kiosk, sova med huvudet på bänken och buga innan och efter lektionen. Det är verkligen snart slut. När jag började tänka på det så bara stirrade jag ut i ingenstans vilket Rorina upptäckte och skrattade åt mig sen frågade hon mig vad det var. Svarade med vad jag tänkte på. Hoppade hon direkt upp från sin stol och satte sig bredvid mig på lärarnas plattform, som står framför svarta tavlan, där jag satt med några av killarna.

Igår så fick vi en extremt användbar sak för en gångs skull av de som delar ut reklam ibland utanför skolan. Vi fick en uchiwa.

En sån här sak

De är helt ovärderliga innan AC:n slåss på efter klockan 9. Det första jag liksom gör är att slänga av mig ryggsäcken på skrivbordet och sen plockar jag fram uchiwan som jag lånat av värdfamiljen. Men nu har jag min egna allt!

Den dagen stannade några av oss kvar ändå tills man inte fick vara kvar i klassrummen längre, 17.30. Imorn ska vi nämligen ha en klassträff med den nuvarande klassen imorgon på lördag och vi bestämde då plats o så igår. De planerade också vad du ska göra på kulturfestivalen, bunksai, som jag då inte kommer att vara med på... Faaaan skulle så gärna vilja ha upplevt det.

Hände en till sak med Rorina. Det kom någon från nån annan klass igår och frågade hur många vi egentligen var i klass 6. Rorina svarade då att vi allt är 38! Då sa jag till henne "ni är väl ändå 37, snart i alla fall". Tittade hon på mig, skakar på huvudet och sa "nej vi är 38". Fint :I

Hes

Nu börjar som sagt allt lida mot sitt slut och i lördags hade vi typ en avskedsfest med den gamla klassen där vi först var vid Sunset beach, tyvärr var det så många som kom sent så vi blev aldrig tillräckligt många för att göra någonting innan det var dags att dra till Yakinikun. >.< Bastards

Jag och Takuya åkte dit i förväg till Mihama där stranden ligger och gick o kollade på lite saker. Jag hittade några snygga ätpinnar som jag köpte med mig. Oh jag förstår hur ointressant det är att läsa hur varmt det är men man drog sig verkligen för att gå ut när man väl gått in till ett luftkonditionerat ställe. För att ni ska förstå. Att gå hemifrån till busshållplatsen i shorts och t-shirt genererade liksom svett på armarna och det var till att hoppa in i matbutiken som är precis bredvid bushållplatsen för att kyla ner. Smärtsamt!

Så för att få tiden att gå när vi väntade där vid stranden var vi några som gick ner och vadade runt lite. Japanerna var lite mesiga så jag var den som gick längst ut och blötte ner byxorna, värt det.
Några av tjejerna byggde ett sandberg men de flesta stannade borta vid mötesplatsen och snackade.

Som sagt så när de flesta väl var där så fanns det inte direkt någon tid kvar och det var så varmt så ingen var direkt pigg på att leka. Det blev då bestämt att vi skulle gå och ta purikura!
För er som inte vet vad purikura är för någonting så är det ett fotobås! Man väljer bland lite olika bakgrunder i början eller eftersom, finns olika varianter, de editeras sen in bakom en. Så startar båset en timer som räknar ner till när fotona ska tas, blir väl en sisådär 6 olika bilder. På varje bild är det då meningen att man ska göra olika poser eller varför inte blanda in en och annan konstig min. När alla bilder är tagna så går de igenom ett magiskt program som finns i maskinen som slätar till ens hy, förstora ögonen eller vad för funktion som man nu tog i början.
Man rör sig sen till sidan om båset där en skärm finns som 2 personer kan använda för att redigera alla bilderna, lägga till text, roliga hattar, glasögon eller vad man nu vill ha på bilden. Sen när man är klar printar maskinen ut småversioner av alla bilderna på en stor bild som klipps i mindre bitar som man då delar ut bland varandra! Finns också en funktion att man skriver in sin mail i en ruta så skickas bilderna digitalt till en! Jag har fått några av de bilderna så jag tänkte lägga upp en så ni kan beskåda.

På purikura stället så möte vi upp Kudou och Ayano med deras utbytesstudenter som tydligen hade haft sin egna Hawaii utbytisar träff!
Efter allt var klart så var det dags att dra iväg till yakinikun! Vilket innebar en lång vandring i värmen. Jag tyckte inte om det så mycket... Fast jo angående titeln! Av någon anledning runt tiden då vi tog purikura så blev jag liksom mindre som mig själv... Jag blev liksom väldigt, nästan läskigt, översocial O_O
Så jag kunde liksom pladdra på med folk, skrika efter någon person som gick iväg i förväg och fråga var den allt tänkte ta vägen. Jag tror det har att göra med att jag till skillnad från dessa två nya utbytesstudenter, som är trevliga, faktiskt kan snacka japanska och anstränger mig för att göra det.
Så det steg mig lite åt huvudet och jag ville visa att jag, jag kan allt snacka med alla här.
Och vad jag menar med att jag anstränger mig är att, när jag kom hit så bestämde jag mig för att aldrig snacka engelska som ett förstahandsval. Engelska användes bara i nödfall när jag inte visste hur jag skulle säga det på japanska och det inte fanns i lexikonet. Annars så var det bara japanska som gällde, hur basic och fragmenterad den än var så förstod de tillslut vad jag menade och jag kanske lärde mig något nytt ord på vägen. Men de här, åtminstonde killen, vet inte så mycket om hur tjejen är, verkar inte ens försöka kommunicera på japanska. Jag har hört killen snacka japanska 2 (!) gånger under de gånger jag varit med honom. Han verkar liksom kunna åtminstonde men han vågar inte försöka verkar det som. Så på engelska lektionerna snackar han alltid engelska vilket känns väldigt störande på något sätt...

Tillslut kom vi fram stället, Bamboche! Där på bilden kan ni se han, Kahea, där han ställde sig mitt i vägen och gjorde till sig, värt att fota.
Vet ni vad som kändes lite hemskt? Att efter den promenaden så förväntade man sig att när man klev in i restaurangen så skulle man mötas av en välkomnande kylande vind från AC:n. Det...var inte fallet. Snacka om att man blev besviken!
Efter man betalat var det bara att hitta en plats bland de borden vi bokat till hela gruppen och sen gå o plocka det man ville grilla! Finns lite olika köttsorter bland utbudet som typ vanligt fläsk, lever eller varför inte ko tunga? Bland drickorna... hörni lyssna här. Det fanns slush som man kunde ta hur mycket man ville av!

Så som Kudou ser ut där kände jag mig då och så som Takuto ser ut förberedde jag mig för att äta.
Tog av någon anledning en skål med ris som jag helt glömde bort ändå tills jag ätit klart. Oj, tog visst ris :s
Så den skålen ställde jag lite oskyldigt vid någon annans plats och gick sen tyst iväg och diskret iväg...
Runt slutet bestämde sig Kudou och Kiwamu sig för att försöka dra igång några tacktal från klassen. Det gick inte så bra xD Ingen visste direkt vad de skulle säga så det blev mer skämt, till exempel en tjej sa att hon från första början alltid gillat mig. Was quite fun ^^
Efter det fick jag säga ett spontant tacktal till dem och sen var tiden faktiskt slut. Blev så att vi snabbt tog några bilder tillsammans inne där och sen efter det tog vi en gruppbild med allesammans utomhus.

Tror ni kan se vilka som är de andra utbytesstudenterna. Sen tidigare under dagen försökte vi dra igång en sovaöver kväll hos någon och vi hittade ett ställe där vi kunde va. Problemet var bara att det var hos en tjej och då balla typ alla killa ur utom jag och en annan så då kändes det lite fel att gå... Synd då det kunde ha blivit väldigt kul!
Och det var sista klassträffen...väldigt kul och jag vaknade med en hes röst inför nästa dag. Vilket kanske inte var så bra eftersom då var det Karaoke som stod på tapeten!

Hemlösa

De finns i alla länder i olika mängder och här borta på Okinawa har jag sett min beskärda del.
Såg en ligga mitt på dagen och sova på en bänk när jag var inne i huvudstaden. Såg några hemlösa som "tagit över" en barnpark och gjort det till sitt hem. Har också sett en otroligt fräck hemlös som tagit ett traditionellt Okinawanskt gravhus och gjort det till sitt. De flesta brukar ha cyklar med en korg fastsnurrad bakpå där de lägger sina få ägodelar. Nära där jag bor finns ett stort gäng med hemlösa som samlas vid ett torg och till den större delen består gruppen utav män.
Men! Enligt min vMamma så hade det varit lite bråk för att det finns några kvinnor i gruppen och en av kvinnor skulle tydligen ha kysst en av männen vilket hade utlöst ett bråk.
Tragikomiskt om inte annat eller hur?